Ridning – så mycket en känsla

När jag rider reflekterar jag väldigt sällan över mina hjälper (hur jag ska göra den här öppnan osv), utan jag bara gör dem utan att tänka. Det roligaste med ridningen är att det krävs så mycket egen känsla för att lyckas. En känsla för vad som behöver göras här och nu. Den största utmaningen är att alla hästar är olika och det finns nog ingenting/inga hjälper som funkar på precis alla hästar i världen. Som ryttare måste man då kunna anpassa sin ridning och pröva olika lösningar för att se vad som funkar på hästarna man rider.

Det är också detta som jag tycker är det klurigaste med att vara instruktör. Jag har ridit så länge nu och vet precis hur det ska kännas när hästen går bra och hur jag ska få hästen att komma dit. Men, att förklara detta i konkreta termer för mindre rutinerade ryttare kan vara svårt. Nu tycker jag att jag är pedagogisk och lyckas bra med detta ändå, men just den här känslan både för hur hästen arbetar och hur man som ryttare bör anpassa sig är nog ingenting som går att förklara. Den känslan kommer automatiskt med tiden och efter mycket träning.

4

Detta kanske var ett lite luddigt inlägg, men jag tror ni rutinerade ryttare förstår mig ändå, och ni som inte är lika rutinerade: Ni kommer förstå om ett tag :)

Ni som ridit ett tag, upplever ni också den här känslan av att inte behöva tänka utan att veta ändå? Det är lite samma sak som att köra bil. Numera sitter allt i ryggmärgen och jag behöver aldrig tänka efter, men i början var det inte lika lätt.

/ Emma